Ur Sydsvenskan den 23 november 2019:
Konsten angriper idén om att människan är separerad från naturen
Maria Westmars verk visar att vi måste lära om, för klimatets skull, skriver Christine Antaya.
Rocks speak very softly
Maria Westmar. Krognoshuset, Lund. T o m 15/12.
Zadie Smith skriver i essän ”Elegy for a country’s seasons” om hur hon tänker sig ett samtal med sitt framtida barnbarn. Smith kommer att skylla mänsklighetens impotens, i dessa år av accelererande klimatkris, på att det helt enkelt fanns saker som sågs som orubbliga faktum. Visst förstod vi att vi kunde orsaka planeten väldigt stor skada, men att vi faktiskt, verkligen, kunde förändra klimatets rytm och karaktär var ändå otänkbart, ”på samma sätt som att ett litet barn som skriker och bråkar hela dagen ändå inte väntar sig att hennes far till slut ska lägga sig ner på köksgolvet och gråta”.
Vi som lever och har makten nu är alltså det där lilla barnet, utan kapacitet att förstå konsekvenser, med en tilltro till att det finns konstanter att luta sig mot. Smiths slutsatser är ibland alltför apolitiska, rosafärgade av romanförfattarens impressionism och dragning till animerande formuleringar, men detta att det finns orubbliga ”fakta”, betingelser som är svåra att tänka annorlunda kring, tror jag är en grundläggande aspekt i vår tillvaro.
Detta är något som samtidskonsten allt oftare griper sig an, särskilt idén om människan som separerad från naturen. Har vår idémässiga separation bäddat för den oerhörda exploatering människan utsätter planeten för? Kan man ens använda begreppet natur utan att vara naturlyrisk? Det är som om förstelnade lager av civilisation långsamt måste skalas av människan. Därefter ställs hon framför ett berg.
Malmökonstnären Maria Westmars utställning ”Rocks speak very softly” på Krognoshuset i Lund gör en variant av detta. Konstnären har utgått från tankar på hur sten kan lära oss om ”vårt materiella ursprung”. Installationen på består av textil, skumgummi, speglar och sten. På ovanvåningen staplas dessa i installationer som liknar stilleben eller något som blivit över i en verkstad.
I sina studier på Konstfack riktade Westmar in sig på textil; hängivenheten till ett tyget tar sig uttryck i en begåvad materialbehandling rent generellt. Partiellt färgade ulldukar är travade som papper som väntar på att distribueras. Ett sidenlapptäcke utgör en kompass. En liten sten ligger i en burk. Skumgummirektanglarna skulle kunna vara madrasser, redo att ta emot en kropp, men en trästock vilar redan där. Installationen håller fast vid materialens mystiska kvaliteter, det vill säga deras status som döda men samtidigt skapade: genom människans mekaniska (ull) och kemiska (skumgummi) arbeten men också geologiska processer (sten). Vad är vi sprungna ur och vad är sprunget ur oss?
De kretsloppsfunderingar som utgör en grund här är föga originella, men originalitet är inte alltid relevant som måttstock. De estetiska strategier som ger vår tids ekologiska katastrofer resonans handlar ofta om just perspektivskiften, bearbetningar av invanda och förutsatta sakförhållanden, och då finns det ett värde i det ackumulativa. Denna process av ”omlärning” som ett försök att upphäva det där som Zadie Smith identifierade, måste ske i flera skepnader. En långsam nötning för att rucka på det som framstår lika evigt som berget.
När min blick sveper över Westmars små snäckor, ihopmurade i en ring, har jag nyhetsbilder på översvämmade kyrkor och museer i Venedig färskt på näthinnan. I ljuset av insikten om att konst faktiskt inte är odödlig blir Westmars uppmärksammande av material också ett sätt att peka mot det som faktiskt kan utgöra monument över en art. Gjort för här och nu.